min tjejklassiker

Ja jäklar, jag klarade det! Jag åkte tre mil på skidor!

Innan loppet kände jag mig spänd, men inte direkt nervös. Jag lyckades äta rejält, både kvällen innan på vårt trevliga hotell, och i bilen innan loppet. Så kroppen var så laddad den kunde vara under de rådande omständigheterna, med total avsaknad av träning på snö...

Starten gick vid 12.20. Jag hamnade rätt långt bak i startled nr 11. Jag tuffade på rätt bra de första kilometrarna upp mot Oxberg och kände snabbt mjölksyran komma. Det är rätt mycket uppför den första milen och det kändes, kan jag säga. Jag lyckades dessutom att ramla flera gånger, dels på grund av eget klanteri, dels av att folk framför mig föll och jag fick väja för dem. När jag kom fram till första kontrollen, vid Hökberg, kändes kroppen rätt rejält stum och jag tog glatt emot allt som fanns att äta och dricka - blåbärssoppa, vatten, sportdryck och bulle.

Efter att ha pratat lite med min man och tillika hejarklack, fortsatte jag mot Eldris. Kilometrarna efter första kontrollen är nästan helt och hållet utförsåkning och det var jäkligt skönt. Kilometrarna tickade på rätt snabbt och jag kände hoppet byggas upp inom mig. "Det kan nog gå, det här"...

Så halvvägs kände jag mig vid gott mod och tuffade på i lugnt tempo så gott det gick. Det var nästan helt sönderkörda spår som gjorde att man hela tiden fick parera de "sladdar" man fick. Så någon lunk kom jag aldrig in i utan fick kämpa på så gott jag kunde.

Efter ytterligare några kilometer kände jag av min ömma rygg rätt rejält. Ländryggen var värst, även om det ömmade ända upp i skulderbladen. Så när jag började närma mig Eldris bestämde jag mig för att lägga några minuter på att få massage.

Väl framme vid kontrollen åt och drack jag det som fanns, vatten, sportdryck, blåbärssoppa och bulle. Sedan gick jag för att få massage. Och jäklar, det gjorde underverk! Smärtan i ryggen försvann helt! Det var helt fantastiskt skönt att ge mig iväg efter det.

Men visst, jag var trött som fasen och körde den sista milen på ren vilja. När kilometerna kvar blev ensiffriga, började hoppet att tändas på nytt. Jag kämpade och kämpade och började tillslut närma mig Mora. Det var en RÄTT häftig känsla att köra in på upploppet, att se målskylten med "I fädernes spår" på kändes underbart. Jag hade pytteskinn på hela kroppen och tårar i ögonen när mitt namn lästes upp när jag åkte över mållinjen.

På det stora hela var det här en mycket STOR upplevelse, trots kassa spår och människor som får för sig att antingen GÅ sidledes nedför de stackars branta backarna, eller helt sonika tar av sig skidorna och går nedför...