Inriktad på slankning just nu...
Istället är jag inställd på att slanka till mig via promenader och annat. Jag fick en kommentar häromdagen: "Gud vad det syns att du har gått ned i vikt". Hm... vad för något sa du...? Jag har absolut inte gått ned i vikt och är absolut inte smalare än tidigare, tvärt om. Så just nu är det lågintensiv träning som gäller, kombinerat med några mål då och då utbytta mot Noka.
Jag är inte så naiv att jag tror att de eventuella kilon jag går ned via sådana här dieter förblir borta om jag återgår till att äta normalt efter. Däremot har det funkat tidigare för mig att köra en sådan här kur som en "kickstart" för att krympa magsäcken och höja motivationen till att äta bättre. Att känna att lite snabba resultat gör att det är lättare att avstå från det där smågodiset.
Vi får se hur det går, nästa gång jag skriver kanske det är något annat som är på tapeten. Sådan är jag... :)
Badkrukan klarar mer än hon tror!
Jag har en med röda ärmar.
Så i torsdags bestämde vi oss att vi skulle ge oss till Sandvik och ta ett dopp. Förutsättningarna var inte lysande; det hade regnat på eftermiddagen och temperaturen låg på 14 grader. I luften... Fast solen tittade fram när vi kom ut till badplatsen i alla fall.
Vi höll på att frysa ihjäl när vi bytte om ute i Sandvik. Vi tog slut på en hel burk vaselin också, för det ska hålla kylan borta ytterligare, så det smörjde vi in oss med på armar och ben.
När vi sedan begav oss ned till bryggan, upptäckte vi att det var väldigt långgrunt. Vi skulle alltså inte kunna hoppa i och direkt börja simma från bryggan, som varit min plan. Vi skulle bli tvungna att vada ut...
Nåja, vi gjorde det och känslan när vattnet trängde in genom våtdräkten var ingen höjdare direkt. Men vi kom i ganska snabbt och våtdräkten och vaselinet gjorde onekligen nytta. Det var inte alls äckelkallt, utan blev ganska skönt redan efter någon minut.
Så vi simmade runt en brygga som låg en bit ut i sjön ett antal gånger. Vi hade som målsättning att klara av att vara i i tio minuter, men när vi steg upp stod tidtagaruret på 20 minuter. Och det hade varit riktigt skönt! Det enda negativa var att det var lite jobbigare för armarna att simma i våtdräkten. Men å andra sidan så gjorde den ju att man flöt ganska bra.
Kanske klarar jag av att ligga mitt i starten om en månad, en känsla som skrämmer mig med cellskräck rätt så mycket... (Nu lär ju vår start vara lugnare än på bilden, som är tagen från stora loppet. Men ändå...)
Kanske blir jag klassisk trots allt!
Nu har jag tagit mig nio mil närmare den där klassikertiteln! I lördags cyklade jag nämligen en liten runda runt Motala. Jag tänkte berätta hur loppet avlöpde.
Vi åkte upp redan i fredags och hämtade nummerlappen och handlade lite prylar i det stora utställningstältet. Fredrik övertalade mig t ex att köpa en "riktig" cykeltröja, trots att jag hade bestämt mig för att jag inte behövde någon... En röd tröja från Craft, naturligtvis... :)
Efter diverse shoppande, åkte vi tillbaka till Mjölby där natten skulle tillbringas. Planen var att hitta någonstans att äta en nyttig, kolhydratrik middag. En middag som dessutom INTE bestod av kebabtallrik, för det hade jag proppat i mig till lunch... Hur lätt var det att hitta något vettigt att äta i Mjölby kl 19.30 på nationaldagen?!? Totalt omöjligt! Så "middagen" kom att bestå av en halvt uppäten "ostfläta" (typ en ostmacka med lite roligt utseende), smoothie, en Milko fruktdryck samt en banan. Allt inhandlat på Pressbyrån...
Trots detta gick vi och lade oss mätta och sömniga. Jag lyckades sova ganska bra, även om jag vaknade några gånger och höll på att bli lite nervös.
Morgonen avlöpte väl, vi hade fått "frukostpåsar" från hotellet eftersom vi åkte därifrån så tidigt så matsalen ännu inte hunnit öppna. Men det var ju inte havregrynsgröt i påsarna... Så lite orolig var jag nog för att jag inte hade laddat tillräckligt...
Vi kom till starten ca 30 minuter innan vår starttid. Jag träffade Lina och Sofia inne på startområdet och en liten stund senare rullade vi fram till startfållan. Vår starttid var 8.24 så det kändes som att vi borde klara av loppet innan det blev allt för varmt, trots att det var en solig och fin dag.
Lina och jag inför starten.
När starten sedan gick, tuffade vi iväg i ett ganska lugnt tempo de första kilometrarna. Hela gruppen hölls ihop och ingen släpptes fram förrän efter ett tag. När vi väl fick köra i eget tempo, tog Sofia täten och drog iväg oss i ett hisnande tempo. Jag fick kämpa på rätt bra för att orka med, kan jag säga! Cykeln var tyvärr inte helt perfekt servad, den rullade inte lika snabbt som den jag tränat på i början. Jag kände att jag liksom inte "accelererade" i nedförsbackarna som jag gjorde med den andra.
Men hur som helst, jag kämpade på allt jag kunde och hängde på Lina och Sofia i deras tempo. Första milen var ganska tråkig bana, tycker jag, på en rätt stor landsväg. Men sedan svängde vi av på en lite mindre väg med ett väldigt vackert landskap. Kilometer lades till kilometer och vi valde att inte stanna vid några depåer förrän vi var vid 46 km.
Några kilometer innan depån vid 46 km tappade jag Lina och Sofia. Jag hade då jäkligt ont i nacken och kände att jag var tvungen att hålla igen lite för att orka hela vägen. Så framme vid depån sade jag till Lina och Sofia att de skulle sticka utan mig, då jag tänkte unna mig lite massage. Så det gjorde de och jag fick min massage. Gubben som masserade var väl ingen fena på det där direkt, men den västa smärtan släppte i alla fall.
Efter ett snabbt toabesök och telefonsamtal till Fredrik så stack jag vidare. Nu blev det tungt! Jag visste att det var 23 km till nästa depå och var helt inställd på att stanna där också och få massage igen. Kroppen var rejält trött och tempot jag cyklade i var betydligt lugnare än första halvan.
Men efter någon mil började det kännas bättre igen och jag ställde in mig mer och mer på att hoppa över den där depån. Jag visste att det bara var en mil till nästa depå och att det sedan var 11 km till målet. Alltså mindre än sträckan som var mellan depån jag stannat vid och nästa depå. Så jag resonerade med mig själv om att ifall jag orkade de 23 km mellan depån jag stannat vid och nästa depå, borde jag orka 21 km till utan att stanna. Jag var ju trots allt på väg mot mål!
Men jag VAR trött och fick verkligen kämpa med mig själv för att trycka på i varje tramptag. Jag skippade båda depåerna och började sikta mot målet. Jag hade tidigare på bansträckningen sett att det låg en rejäl uppförsklättring ett par kilometer innan Motala. Och där möttes jag av en lång, seeeg uppförsbacke. Holy shit, vad kroppen fick krama ut det sista ur de aströtta musklerna för att komma upp för den backen! Väl uppe började jag pusta ut, visste att det efter backen kom en lång nedförsbacke in i Motala. Vad möttes jag av då, bakom en krök? Ytterligare en lång, seg uppförsbacke. Men jäklar i havet, jag tog mig upp för den också! Det är inte klokt vad man orkar mycket mer än vad man tror!
Från början hade jag haft som mål att klara de nio milen på fyra och en halv timma, med ett alternativmål som var att ta mig i mål innan kl 13, dvs på ca 4 timmar och 36 minuter. Jag hade inte tittat på klockan en enda gång under loppet, ville liksom inte tappa sugen när jag såg vilken tid det hade tagit.
Eftersom jag var så trött i kroppen milen efter depåstoppet, var jag helt övertygad om att jag inte skulle klara mig under fem timmar, som jag haft som någonslags "skamgräns" för tid på loppet. När jag hade någon kilometer kvar in till Motala, började jag spana mig omkring för att se om det fanns någon klocka på någon kyrka eller så som jag kunde se. Det fanns det ju naturligtvis inte...
När vi så började utförsrullningen in i Motala, tog jag fram min mobil för att kolla vad klockan var på den. Jag väntade mig att den skulle vara en bra bit efter kl 13 och kände mig lite nere när jag tittade på den. Klockan visade då 12.31! Jag blev så överlycklig att tårarna bara sprutade där jag for fram på cykeln...! Tur att inte någon såg mina tårar bakom cykelglasögonen, för då hade de nog inte trott att jag var klok som satt där på cykeln och storgrät. Men triumfen när jag insåg att jag skulle klara mitt mest "strechade" mål på 4,5 timmar med råge, fick den mycket trötta Maria att storgråta av glädje. En fantastisk känsla och ett minne som jag kommer att bära med mig länge.
När vi så rullade in i Motala, möttes vi av en skylt som sa "5 km kvar till målet". Men vad fasen, tänkte jag då, skulle vi inte vara i mål nu?!? Det visade sig att vi skulle cykla i en runda runt Motala innan vi kom fram till själva målet. Men det var ingen jobbig sträckning utan jag trampade på med förnyad energi nu när målet närmade sig. Och så kom den tillslut, upploppsrakan, där det stod massor av folk runtomkring. Jag spanade efter Fredrik bäst jag kunde där jag flög fram, men såg honom inte.
Så var jag tillslut i mål, på finfina tiden 4.13.48! Lina och Sofia stod i målområdet och väntade på mig, de hade varit 14 respektive 19 minuter snabbare i mål.
Målgången!
Två trötta men mycket nöjda damer efter loppets nio mil.
Jag är otroligt nöjd med min bedrift! Mycket av den braiga tiden är ju beroende på att jag hängde på Sofia och Lina i början och så att säga körde över min förmåga. Och det fick jag ju lida för lite den andra halvan av loppet. Men jag tror ändå att det på det här sättet gick snabbare än om jag kört i mitt eget tempo, lite lugnare i början och snabbare på slutet, hela vägen.
Det är aldrig för sent att ge upp!
Jag har hittat en muffvänlig sadel!
Idag har jag trampat mig runt en 44,2 km lång runda. Alltså nästan hälften av det jag ska cykla på lördag. Det gick på det stora hela väldigt bra. Jag tog det väldigt lugnt och hade orkat cykla längre än så här. MEN - fasen, vad jag fick ont i nacken! Jag kommer med största säkerhet att behöva massage under mitt 90 km-lopp...!
Nu kommer jag att köra ett pass på tisdag, får se hur långt jag kör då. Förmodligen inte så långt. Sedan ska jag "vila mig i form" resten av veckan så rumpan och knäna får återhämta sig ordentligt.
Sadelångest...
Jag vill inte ha någon skitdyr, dock. Jag ska till Jula och köpa cykelglasögon. De har ett par för 59 (!) kronor:
Då tänkte jag kolla på sadel där. Jag hittade en som jag tyckte såg bra ut och som bara kostade 89 pix:
Så den kanske det blir. Men det finns även sådana som är speciellt anpassade för damers lilla bakdel, har jag läst. Så jag ringde till Team Sportia och det visade sig att de hade rea på en racersadel för dam, tidigare hade den kostat 499, nu 299. Så den ska jag nog kolla på först. Det lönar sig ju förmodligen att betala lite mer. Den sadeln hade dessutom gel i stoppningen, det låter ju skönare.
Så vi får se vilken det blir. Maken blev lite smått missnöjd när han hörde att jag tänkte köpa en dammodell - den är ju tänkt att sitta på hans cykel framöver... :) Men vad fasen, kan det skilja så mycket att ha inte kan använda den...?
Well well, we´ll see...
Seg, så seg... men SKA cykla ikväll igen...!
Men idag känner jag mig skitseg. Har haft migrän i flera dagar och går ständigt på medicin. Men jag VILL verkligen komma ut ikväll ändå. Ska inte ta tremilsrundan som jag tänkt, utan tar den som är 1,4 mil igen. Fredrik ska få äran att byta styret på cykeln först, bara...
Nu är det inte många dagar kvar... Holy shit, vad har jag givit mig in på?!?
Det var ju länge sedan...
Nu är det ju cykling i 9 mil som är nästa stora utmaning. Och det är inte länge kvar... Mindre än tre veckor...! Det är inte klokt. Jag har läst att man bör ha 30 mil i kroppen när man ger sig iväg. Jag har... 13 i dagsläget... Men det är ju inte försent ännu och några mil till ska jag väl hinna med.
Jag ska förresten låna min morbrors racercykel. Den ska hämtas på fredag. Får se om det går att vänja sig vid att cykla på den. De som vet, säger ju att det är en jäkla skillnad. Men rumpan ska vänja sig vid den nya sadeln också...
När jag bestämde mig för att ge mig på den här utmaningen, hade jag någon slags bild av att jag skulle vara skitvältränad nu i maj. Hm... hur gick det med det...? Tja, vågen visar i alla fall ett högre värde nu än den gjorde i oktober... Men de säger ju att muskler väger mer... hrm...
Jag tränar ändå...
Lite trött på att blogga
Nu har jag skitit i att lägga in flera av mina pass de senaste veckorna, jag tycker helt enkelt inte att det är lika kul längre.
Vi får se om jag återkommer...
Första cykelpasset!
Nu har jag vilat färdigt efter Tjejvasan... Idag tog jag åter tag i mig själv och gav mig ut på en cykeltur med hela familjen. Vår store kille körde på sin fyrhjuling. Det gick jättebra och var skönt trots duggregn.
Så nu är jag på gång igen... :)
Dags att börja planera för kommande utmaningar...
Ikväll har jag bokat boende till Tjejvättern! Vi kommer att bo på Mjölby Stadshotell från fredagen 6 juni till söndagen 8 juni. Det var inte helt lätt att hitta boende och i Motala var hotellen helt fullbelagda. Men Mjölby funkar utmärkt, det är ju tre mil åt helt rätt håll.
Nu är första delmålet avklarat!
Innan loppet kände jag mig spänd, men inte direkt nervös. Jag lyckades äta rejält, både kvällen innan på vårt trevliga hotell, och i bilen innan loppet. Så kroppen var så laddad den kunde vara under de rådande omständigheterna, med total avsaknad av träning på snö...
Starten gick vid 12.20. Jag hamnade rätt långt bak i startled nr 11. Jag tuffade på rätt bra de första kilometrarna upp mot Oxberg och kände snabbt mjölksyran komma. Det är rätt mycket uppför den första milen och det kändes, kan jag säga. Jag lyckades dessutom att ramla flera gånger, dels på grund av eget klanteri, dels av att folk framför mig föll och jag fick väja för dem. När jag kom fram till första kontrollen, vid Hökberg, kändes kroppen rätt rejält stum och jag tog glatt emot allt som fanns att äta och dricka - blåbärssoppa, vatten, sportdryck och bulle.
Efter att ha pratat lite med min man och tillika hejarklack, fortsatte jag mot Eldris. Kilometrarna efter första kontrollen är nästan helt och hållet utförsåkning och det var jäkligt skönt. Kilometrarna tickade på rätt snabbt och jag kände hoppet byggas upp inom mig. "Det kan nog gå, det här"...
Så halvvägs kände jag mig vid gott mod och tuffade på i lugnt tempo så gott det gick. Det var nästan helt sönderkörda spår som gjorde att man hela tiden fick parera de "sladdar" man fick. Så någon lunk kom jag aldrig in i utan fick kämpa på så gott jag kunde.
Efter ytterligare några kilometer kände jag av min ömma rygg rätt rejält. Ländryggen var värst, även om det ömmade ända upp i skulderbladen. Så när jag började närma mig Eldris bestämde jag mig för att lägga några minuter på att få massage.
Väl framme vid kontrollen åt och drack jag det som fanns, vatten, sportdryck, blåbärssoppa och bulle. Sedan gick jag för att få massage. Och jäklar, det gjorde underverk! Smärtan i ryggen försvann helt! Det var helt fantastiskt skönt att ge mig iväg efter det.
Men visst, jag var trött som fasen och körde den sista milen på ren vilja. När kilometerna kvar blev ensiffriga, började hoppet att tändas på nytt. Jag kämpade och kämpade och började tillslut närma mig Mora. Det var en RÄTT häftig känsla att köra in på upploppet, att se målskylten med "I fädernes spår" på kändes underbart. Jag hade pytteskinn på hela kroppen och tårar i ögonen när mitt namn lästes upp när jag åkte över mållinjen.
På det stora hela var det här en mycket STOR upplevelse, trots kassa spår och människor som får för sig att antingen GÅ sidledes nedför de stackars branta backarna, eller helt sonika tar av sig skidorna och går nedför...
Glömt registrera styrketräning
Fasen, jag börjar bli slarvig... I måndags tränade jag styrketräning på lunchen och det har jag glömt att registrera.
Det var inte särskilt kul, men gjorde nog lite nytta. Jag hade läst att man kan få en "formtopp" genom att köra ett styrketräningspass några dagar innan loppet. Så jag testade det. Hur det gick, framkommer i nästa inlägg...
Stavgång i fantastiskt väder!
Solen sken och fåglarna kvittrade när jag gav mig ut på dagens stavgångspass. Jag gick själv idag och höll ett lite högre tempo än förra gången jag gick med stavar. Det var riktigt skönt och jag lyckades hålla igång hela vägen, även om det var lite segt på slutet.
Enda minuset var att det är roligare att gå tillsammans med någon, så att man kan tjöta lite... :)
Börjar bli riktigt nervös nu!
Samtidigt får jag kommentarer från vänner som åkt "riktiga" Vasaloppet att jag kommer att klara det på ren vilja. Och det känns ju jätteskönt att höra! Men... jag har ju verkligen ingen teknik. Herre gud, jag har åkt 5 km de senaste 18-19 åren...!
Nåja, jag känner mig riktigt nervös, samtidigt som jag är förväntansfull. Håller jag mig bara frisk, ska jag göra mitt allra bästa i loppet. Om det sedan slutar med att jag inte hinner fram i tid, eller att jag får avbryta av någon anledning, så har jag ju i alla fall fått bra mycket mer allmän träning i kroppen än jag hade fått om jag inte anmält mig till loppet!
