Nu är första delmålet avklarat!
Ja jäklar, jag klarade det! Jag åkte tre mil på skidor!
Innan loppet kände jag mig spänd, men inte direkt nervös. Jag lyckades äta rejält, både kvällen innan på vårt trevliga hotell, och i bilen innan loppet. Så kroppen var så laddad den kunde vara under de rådande omständigheterna, med total avsaknad av träning på snö...
Starten gick vid 12.20. Jag hamnade rätt långt bak i startled nr 11. Jag tuffade på rätt bra de första kilometrarna upp mot Oxberg och kände snabbt mjölksyran komma. Det är rätt mycket uppför den första milen och det kändes, kan jag säga. Jag lyckades dessutom att ramla flera gånger, dels på grund av eget klanteri, dels av att folk framför mig föll och jag fick väja för dem. När jag kom fram till första kontrollen, vid Hökberg, kändes kroppen rätt rejält stum och jag tog glatt emot allt som fanns att äta och dricka - blåbärssoppa, vatten, sportdryck och bulle.
Efter att ha pratat lite med min man och tillika hejarklack, fortsatte jag mot Eldris. Kilometrarna efter första kontrollen är nästan helt och hållet utförsåkning och det var jäkligt skönt. Kilometrarna tickade på rätt snabbt och jag kände hoppet byggas upp inom mig. "Det kan nog gå, det här"...
Så halvvägs kände jag mig vid gott mod och tuffade på i lugnt tempo så gott det gick. Det var nästan helt sönderkörda spår som gjorde att man hela tiden fick parera de "sladdar" man fick. Så någon lunk kom jag aldrig in i utan fick kämpa på så gott jag kunde.
Efter ytterligare några kilometer kände jag av min ömma rygg rätt rejält. Ländryggen var värst, även om det ömmade ända upp i skulderbladen. Så när jag började närma mig Eldris bestämde jag mig för att lägga några minuter på att få massage.
Väl framme vid kontrollen åt och drack jag det som fanns, vatten, sportdryck, blåbärssoppa och bulle. Sedan gick jag för att få massage. Och jäklar, det gjorde underverk! Smärtan i ryggen försvann helt! Det var helt fantastiskt skönt att ge mig iväg efter det.
Men visst, jag var trött som fasen och körde den sista milen på ren vilja. När kilometerna kvar blev ensiffriga, började hoppet att tändas på nytt. Jag kämpade och kämpade och började tillslut närma mig Mora. Det var en RÄTT häftig känsla att köra in på upploppet, att se målskylten med "I fädernes spår" på kändes underbart. Jag hade pytteskinn på hela kroppen och tårar i ögonen när mitt namn lästes upp när jag åkte över mållinjen.
På det stora hela var det här en mycket STOR upplevelse, trots kassa spår och människor som får för sig att antingen GÅ sidledes nedför de stackars branta backarna, eller helt sonika tar av sig skidorna och går nedför...
Innan loppet kände jag mig spänd, men inte direkt nervös. Jag lyckades äta rejält, både kvällen innan på vårt trevliga hotell, och i bilen innan loppet. Så kroppen var så laddad den kunde vara under de rådande omständigheterna, med total avsaknad av träning på snö...
Starten gick vid 12.20. Jag hamnade rätt långt bak i startled nr 11. Jag tuffade på rätt bra de första kilometrarna upp mot Oxberg och kände snabbt mjölksyran komma. Det är rätt mycket uppför den första milen och det kändes, kan jag säga. Jag lyckades dessutom att ramla flera gånger, dels på grund av eget klanteri, dels av att folk framför mig föll och jag fick väja för dem. När jag kom fram till första kontrollen, vid Hökberg, kändes kroppen rätt rejält stum och jag tog glatt emot allt som fanns att äta och dricka - blåbärssoppa, vatten, sportdryck och bulle.
Efter att ha pratat lite med min man och tillika hejarklack, fortsatte jag mot Eldris. Kilometrarna efter första kontrollen är nästan helt och hållet utförsåkning och det var jäkligt skönt. Kilometrarna tickade på rätt snabbt och jag kände hoppet byggas upp inom mig. "Det kan nog gå, det här"...
Så halvvägs kände jag mig vid gott mod och tuffade på i lugnt tempo så gott det gick. Det var nästan helt sönderkörda spår som gjorde att man hela tiden fick parera de "sladdar" man fick. Så någon lunk kom jag aldrig in i utan fick kämpa på så gott jag kunde.
Efter ytterligare några kilometer kände jag av min ömma rygg rätt rejält. Ländryggen var värst, även om det ömmade ända upp i skulderbladen. Så när jag började närma mig Eldris bestämde jag mig för att lägga några minuter på att få massage.
Väl framme vid kontrollen åt och drack jag det som fanns, vatten, sportdryck, blåbärssoppa och bulle. Sedan gick jag för att få massage. Och jäklar, det gjorde underverk! Smärtan i ryggen försvann helt! Det var helt fantastiskt skönt att ge mig iväg efter det.
Men visst, jag var trött som fasen och körde den sista milen på ren vilja. När kilometerna kvar blev ensiffriga, började hoppet att tändas på nytt. Jag kämpade och kämpade och började tillslut närma mig Mora. Det var en RÄTT häftig känsla att köra in på upploppet, att se målskylten med "I fädernes spår" på kändes underbart. Jag hade pytteskinn på hela kroppen och tårar i ögonen när mitt namn lästes upp när jag åkte över mållinjen.
På det stora hela var det här en mycket STOR upplevelse, trots kassa spår och människor som får för sig att antingen GÅ sidledes nedför de stackars branta backarna, eller helt sonika tar av sig skidorna och går nedför...
Börjar bli riktigt nervös nu!
Läser på olika sajter om människor som är oroliga för om de ska klara Tjejvasan med "bara" 5 mil skidning i kroppen... Jag har 5 kilometer i min kropp... Hur fasen ska det gå???
Samtidigt får jag kommentarer från vänner som åkt "riktiga" Vasaloppet att jag kommer att klara det på ren vilja. Och det känns ju jätteskönt att höra! Men... jag har ju verkligen ingen teknik. Herre gud, jag har åkt 5 km de senaste 18-19 åren...!
Nåja, jag känner mig riktigt nervös, samtidigt som jag är förväntansfull. Håller jag mig bara frisk, ska jag göra mitt allra bästa i loppet. Om det sedan slutar med att jag inte hinner fram i tid, eller att jag får avbryta av någon anledning, så har jag ju i alla fall fått bra mycket mer allmän träning i kroppen än jag hade fått om jag inte anmält mig till loppet!
Samtidigt får jag kommentarer från vänner som åkt "riktiga" Vasaloppet att jag kommer att klara det på ren vilja. Och det känns ju jätteskönt att höra! Men... jag har ju verkligen ingen teknik. Herre gud, jag har åkt 5 km de senaste 18-19 åren...!
Nåja, jag känner mig riktigt nervös, samtidigt som jag är förväntansfull. Håller jag mig bara frisk, ska jag göra mitt allra bästa i loppet. Om det sedan slutar med att jag inte hinner fram i tid, eller att jag får avbryta av någon anledning, så har jag ju i alla fall fått bra mycket mer allmän träning i kroppen än jag hade fått om jag inte anmält mig till loppet!
Promenad med kraft
Eftersom jag idag känner mig lite småförkyld, blev dagens träningspass ett powerwalkpass. 5,7 km rask promenad med rejäla kliv och aktiva armar. Skitskönt!
En klar fördel med att promenader, är att man verkligen bara kan njuta av att röra på sig. Pulsen går aldrig upp över "jag mår illa"-gränsen. Fåglarna kvittrar, tankarna kan vandra sin egen väg... helt enkelt gott som fasen!
Halsfluss och skidinköp
Jag har åkt på halsfluss... Är det inte eländigt, så säg?!?
Igår var jag på jourläkarcentralen och fick penicillin utskrivet, så det ska förhoppningsvis gå snabbt över nu.
MEN, nu är det träningsförbud under HELA nästa vecka. Blä, jag kommer alltså att ha tappat två veckors träning, minst, innan detta är över. Men men, det är väl bara att bita ihop...
Lite ljus i eländet är dock att jag igår, trots halsfluss, var och inhandlade skidor och en massa grejs. Stadium hade 20% rabatt för Stadium Card-medlemmar och då fick halsflussen snällt maka på sig... :) Det var lite svettigt, men det gick på det stora hela bra.
Jag kom hem från Stadium 3000 kr fattigare, men hade fått med mig en massa kul:
Först, ett par skidor, Atomic Pro Classic (jag vet - de är RÖDA). Säljaren tyckte att de passade min längd och vikt (det var något med spannet som var så himla bra) perfekt.
Näst på önskelistan stod pjäxor och stavar. Pjäxorna, Salomon Vitane 8, valde jag BARA för att de var sköna, för de är verkligen inte särskilt vackra och matchar inte skidorna (jag blir inget modelejon i spåret...).
Stavarna, Exel P3 Cork, blev inte de billigaste men de lättaste i min prisklass. Och jag gissar att vikten kan ha betydelse när man ska släpa runt dem i tre mil...
Sedan blev jag med skidvantar, Lillsport Mitten 1. Jag valde en tumvante eftersom jag är så himla frusen om händerna då jag har jättelågt blodtryck.
Med i påsen hem var också ett gäng vallagrejor. Herre gud, det där med valla är ju en hel vetenskap om man vill göra det rätt. Men det kan kanske vara kul att lära sig också... Häpp!
Igår var jag på jourläkarcentralen och fick penicillin utskrivet, så det ska förhoppningsvis gå snabbt över nu.
MEN, nu är det träningsförbud under HELA nästa vecka. Blä, jag kommer alltså att ha tappat två veckors träning, minst, innan detta är över. Men men, det är väl bara att bita ihop...
Lite ljus i eländet är dock att jag igår, trots halsfluss, var och inhandlade skidor och en massa grejs. Stadium hade 20% rabatt för Stadium Card-medlemmar och då fick halsflussen snällt maka på sig... :) Det var lite svettigt, men det gick på det stora hela bra.
Jag kom hem från Stadium 3000 kr fattigare, men hade fått med mig en massa kul:
Först, ett par skidor, Atomic Pro Classic (jag vet - de är RÖDA). Säljaren tyckte att de passade min längd och vikt (det var något med spannet som var så himla bra) perfekt.
Näst på önskelistan stod pjäxor och stavar. Pjäxorna, Salomon Vitane 8, valde jag BARA för att de var sköna, för de är verkligen inte särskilt vackra och matchar inte skidorna (jag blir inget modelejon i spåret...).
Stavarna, Exel P3 Cork, blev inte de billigaste men de lättaste i min prisklass. Och jag gissar att vikten kan ha betydelse när man ska släpa runt dem i tre mil...
Sedan blev jag med skidvantar, Lillsport Mitten 1. Jag valde en tumvante eftersom jag är så himla frusen om händerna då jag har jättelågt blodtryck.
Med i påsen hem var också ett gäng vallagrejor. Herre gud, det där med valla är ju en hel vetenskap om man vill göra det rätt. Men det kan kanske vara kul att lära sig också... Häpp!
Det här med boende på Tjejvasan...
Eftersom jag anmälde mig till Tjejvasan på allra sista anmälningsdagen, insåg jag att det inte skulle vara helt enkelt att hitta någonstans att bo. Men började jag genast leta efter boende med ljus och lykta...? Icke!
För ett par dagar sedan kom jag på det här med boende igen och började då ringa runt till hotell i och runt Mora. Jag vill helst bo på hotell, inte i någon ruggig campingstuga. Och hotellet ska helst ligga i Mora. Det borde väl finnas något litet hotellrum ledigt någonstans? Nja... det gjorde ju inte det...
Så kom min mycket rådige make på idén att helt enkelt googla på "hotell" och "tjejvasan". Detta resulterade i att vi hittade ett hotellpaket på hotell Lerdagshöjden i Rättvik. I och för sig sex mil eller något från starten i Oxberg, och i och för sig till ett hutlöst pris: 3500 pix för oss två. Men vi har i alla fall någonstans att bo!
För ett par dagar sedan kom jag på det här med boende igen och började då ringa runt till hotell i och runt Mora. Jag vill helst bo på hotell, inte i någon ruggig campingstuga. Och hotellet ska helst ligga i Mora. Det borde väl finnas något litet hotellrum ledigt någonstans? Nja... det gjorde ju inte det...
Så kom min mycket rådige make på idén att helt enkelt googla på "hotell" och "tjejvasan". Detta resulterade i att vi hittade ett hotellpaket på hotell Lerdagshöjden i Rättvik. I och för sig sex mil eller något från starten i Oxberg, och i och för sig till ett hutlöst pris: 3500 pix för oss två. Men vi har i alla fall någonstans att bo!
