Inriktad på slankning just nu...
Istället är jag inställd på att slanka till mig via promenader och annat. Jag fick en kommentar häromdagen: "Gud vad det syns att du har gått ned i vikt". Hm... vad för något sa du...? Jag har absolut inte gått ned i vikt och är absolut inte smalare än tidigare, tvärt om. Så just nu är det lågintensiv träning som gäller, kombinerat med några mål då och då utbytta mot Noka.
Jag är inte så naiv att jag tror att de eventuella kilon jag går ned via sådana här dieter förblir borta om jag återgår till att äta normalt efter. Däremot har det funkat tidigare för mig att köra en sådan här kur som en "kickstart" för att krympa magsäcken och höja motivationen till att äta bättre. Att känna att lite snabba resultat gör att det är lättare att avstå från det där smågodiset.
Vi får se hur det går, nästa gång jag skriver kanske det är något annat som är på tapeten. Sådan är jag... :)
Badkrukan klarar mer än hon tror!
Jag har en med röda ärmar.
Så i torsdags bestämde vi oss att vi skulle ge oss till Sandvik och ta ett dopp. Förutsättningarna var inte lysande; det hade regnat på eftermiddagen och temperaturen låg på 14 grader. I luften... Fast solen tittade fram när vi kom ut till badplatsen i alla fall.
Vi höll på att frysa ihjäl när vi bytte om ute i Sandvik. Vi tog slut på en hel burk vaselin också, för det ska hålla kylan borta ytterligare, så det smörjde vi in oss med på armar och ben.
När vi sedan begav oss ned till bryggan, upptäckte vi att det var väldigt långgrunt. Vi skulle alltså inte kunna hoppa i och direkt börja simma från bryggan, som varit min plan. Vi skulle bli tvungna att vada ut...
Nåja, vi gjorde det och känslan när vattnet trängde in genom våtdräkten var ingen höjdare direkt. Men vi kom i ganska snabbt och våtdräkten och vaselinet gjorde onekligen nytta. Det var inte alls äckelkallt, utan blev ganska skönt redan efter någon minut.
Så vi simmade runt en brygga som låg en bit ut i sjön ett antal gånger. Vi hade som målsättning att klara av att vara i i tio minuter, men när vi steg upp stod tidtagaruret på 20 minuter. Och det hade varit riktigt skönt! Det enda negativa var att det var lite jobbigare för armarna att simma i våtdräkten. Men å andra sidan så gjorde den ju att man flöt ganska bra.
Kanske klarar jag av att ligga mitt i starten om en månad, en känsla som skrämmer mig med cellskräck rätt så mycket... (Nu lär ju vår start vara lugnare än på bilden, som är tagen från stora loppet. Men ändå...)
Kanske blir jag klassisk trots allt!
Nu har jag tagit mig nio mil närmare den där klassikertiteln! I lördags cyklade jag nämligen en liten runda runt Motala. Jag tänkte berätta hur loppet avlöpde.
Vi åkte upp redan i fredags och hämtade nummerlappen och handlade lite prylar i det stora utställningstältet. Fredrik övertalade mig t ex att köpa en "riktig" cykeltröja, trots att jag hade bestämt mig för att jag inte behövde någon... En röd tröja från Craft, naturligtvis... :)
Efter diverse shoppande, åkte vi tillbaka till Mjölby där natten skulle tillbringas. Planen var att hitta någonstans att äta en nyttig, kolhydratrik middag. En middag som dessutom INTE bestod av kebabtallrik, för det hade jag proppat i mig till lunch... Hur lätt var det att hitta något vettigt att äta i Mjölby kl 19.30 på nationaldagen?!? Totalt omöjligt! Så "middagen" kom att bestå av en halvt uppäten "ostfläta" (typ en ostmacka med lite roligt utseende), smoothie, en Milko fruktdryck samt en banan. Allt inhandlat på Pressbyrån...
Trots detta gick vi och lade oss mätta och sömniga. Jag lyckades sova ganska bra, även om jag vaknade några gånger och höll på att bli lite nervös.
Morgonen avlöpte väl, vi hade fått "frukostpåsar" från hotellet eftersom vi åkte därifrån så tidigt så matsalen ännu inte hunnit öppna. Men det var ju inte havregrynsgröt i påsarna... Så lite orolig var jag nog för att jag inte hade laddat tillräckligt...
Vi kom till starten ca 30 minuter innan vår starttid. Jag träffade Lina och Sofia inne på startområdet och en liten stund senare rullade vi fram till startfållan. Vår starttid var 8.24 så det kändes som att vi borde klara av loppet innan det blev allt för varmt, trots att det var en solig och fin dag.
Lina och jag inför starten.
När starten sedan gick, tuffade vi iväg i ett ganska lugnt tempo de första kilometrarna. Hela gruppen hölls ihop och ingen släpptes fram förrän efter ett tag. När vi väl fick köra i eget tempo, tog Sofia täten och drog iväg oss i ett hisnande tempo. Jag fick kämpa på rätt bra för att orka med, kan jag säga! Cykeln var tyvärr inte helt perfekt servad, den rullade inte lika snabbt som den jag tränat på i början. Jag kände att jag liksom inte "accelererade" i nedförsbackarna som jag gjorde med den andra.
Men hur som helst, jag kämpade på allt jag kunde och hängde på Lina och Sofia i deras tempo. Första milen var ganska tråkig bana, tycker jag, på en rätt stor landsväg. Men sedan svängde vi av på en lite mindre väg med ett väldigt vackert landskap. Kilometer lades till kilometer och vi valde att inte stanna vid några depåer förrän vi var vid 46 km.
Några kilometer innan depån vid 46 km tappade jag Lina och Sofia. Jag hade då jäkligt ont i nacken och kände att jag var tvungen att hålla igen lite för att orka hela vägen. Så framme vid depån sade jag till Lina och Sofia att de skulle sticka utan mig, då jag tänkte unna mig lite massage. Så det gjorde de och jag fick min massage. Gubben som masserade var väl ingen fena på det där direkt, men den västa smärtan släppte i alla fall.
Efter ett snabbt toabesök och telefonsamtal till Fredrik så stack jag vidare. Nu blev det tungt! Jag visste att det var 23 km till nästa depå och var helt inställd på att stanna där också och få massage igen. Kroppen var rejält trött och tempot jag cyklade i var betydligt lugnare än första halvan.
Men efter någon mil började det kännas bättre igen och jag ställde in mig mer och mer på att hoppa över den där depån. Jag visste att det bara var en mil till nästa depå och att det sedan var 11 km till målet. Alltså mindre än sträckan som var mellan depån jag stannat vid och nästa depå. Så jag resonerade med mig själv om att ifall jag orkade de 23 km mellan depån jag stannat vid och nästa depå, borde jag orka 21 km till utan att stanna. Jag var ju trots allt på väg mot mål!
Men jag VAR trött och fick verkligen kämpa med mig själv för att trycka på i varje tramptag. Jag skippade båda depåerna och började sikta mot målet. Jag hade tidigare på bansträckningen sett att det låg en rejäl uppförsklättring ett par kilometer innan Motala. Och där möttes jag av en lång, seeeg uppförsbacke. Holy shit, vad kroppen fick krama ut det sista ur de aströtta musklerna för att komma upp för den backen! Väl uppe började jag pusta ut, visste att det efter backen kom en lång nedförsbacke in i Motala. Vad möttes jag av då, bakom en krök? Ytterligare en lång, seg uppförsbacke. Men jäklar i havet, jag tog mig upp för den också! Det är inte klokt vad man orkar mycket mer än vad man tror!
Från början hade jag haft som mål att klara de nio milen på fyra och en halv timma, med ett alternativmål som var att ta mig i mål innan kl 13, dvs på ca 4 timmar och 36 minuter. Jag hade inte tittat på klockan en enda gång under loppet, ville liksom inte tappa sugen när jag såg vilken tid det hade tagit.
Eftersom jag var så trött i kroppen milen efter depåstoppet, var jag helt övertygad om att jag inte skulle klara mig under fem timmar, som jag haft som någonslags "skamgräns" för tid på loppet. När jag hade någon kilometer kvar in till Motala, började jag spana mig omkring för att se om det fanns någon klocka på någon kyrka eller så som jag kunde se. Det fanns det ju naturligtvis inte...
När vi så började utförsrullningen in i Motala, tog jag fram min mobil för att kolla vad klockan var på den. Jag väntade mig att den skulle vara en bra bit efter kl 13 och kände mig lite nere när jag tittade på den. Klockan visade då 12.31! Jag blev så överlycklig att tårarna bara sprutade där jag for fram på cykeln...! Tur att inte någon såg mina tårar bakom cykelglasögonen, för då hade de nog inte trott att jag var klok som satt där på cykeln och storgrät. Men triumfen när jag insåg att jag skulle klara mitt mest "strechade" mål på 4,5 timmar med råge, fick den mycket trötta Maria att storgråta av glädje. En fantastisk känsla och ett minne som jag kommer att bära med mig länge.
När vi så rullade in i Motala, möttes vi av en skylt som sa "5 km kvar till målet". Men vad fasen, tänkte jag då, skulle vi inte vara i mål nu?!? Det visade sig att vi skulle cykla i en runda runt Motala innan vi kom fram till själva målet. Men det var ingen jobbig sträckning utan jag trampade på med förnyad energi nu när målet närmade sig. Och så kom den tillslut, upploppsrakan, där det stod massor av folk runtomkring. Jag spanade efter Fredrik bäst jag kunde där jag flög fram, men såg honom inte.
Så var jag tillslut i mål, på finfina tiden 4.13.48! Lina och Sofia stod i målområdet och väntade på mig, de hade varit 14 respektive 19 minuter snabbare i mål.
Målgången!
Två trötta men mycket nöjda damer efter loppets nio mil.
Jag är otroligt nöjd med min bedrift! Mycket av den braiga tiden är ju beroende på att jag hängde på Sofia och Lina i början och så att säga körde över min förmåga. Och det fick jag ju lida för lite den andra halvan av loppet. Men jag tror ändå att det på det här sättet gick snabbare än om jag kört i mitt eget tempo, lite lugnare i början och snabbare på slutet, hela vägen.
Det är aldrig för sent att ge upp!
Jag har hittat en muffvänlig sadel!
Idag har jag trampat mig runt en 44,2 km lång runda. Alltså nästan hälften av det jag ska cykla på lördag. Det gick på det stora hela väldigt bra. Jag tog det väldigt lugnt och hade orkat cykla längre än så här. MEN - fasen, vad jag fick ont i nacken! Jag kommer med största säkerhet att behöva massage under mitt 90 km-lopp...!
Nu kommer jag att köra ett pass på tisdag, får se hur långt jag kör då. Förmodligen inte så långt. Sedan ska jag "vila mig i form" resten av veckan så rumpan och knäna får återhämta sig ordentligt.
