min tjejklassiker

Så är första delmålet avklarat och det är dags att börja blicka framåt...

Ikväll har jag bokat boende till Tjejvättern! Vi kommer att bo på Mjölby Stadshotell från fredagen 6 juni till söndagen 8 juni. Det var inte helt lätt att hitta boende och i Motala var hotellen helt fullbelagda. Men Mjölby funkar utmärkt, det är ju tre mil åt helt rätt håll.

Ja jäklar, jag klarade det! Jag åkte tre mil på skidor!

Innan loppet kände jag mig spänd, men inte direkt nervös. Jag lyckades äta rejält, både kvällen innan på vårt trevliga hotell, och i bilen innan loppet. Så kroppen var så laddad den kunde vara under de rådande omständigheterna, med total avsaknad av träning på snö...

Starten gick vid 12.20. Jag hamnade rätt långt bak i startled nr 11. Jag tuffade på rätt bra de första kilometrarna upp mot Oxberg och kände snabbt mjölksyran komma. Det är rätt mycket uppför den första milen och det kändes, kan jag säga. Jag lyckades dessutom att ramla flera gånger, dels på grund av eget klanteri, dels av att folk framför mig föll och jag fick väja för dem. När jag kom fram till första kontrollen, vid Hökberg, kändes kroppen rätt rejält stum och jag tog glatt emot allt som fanns att äta och dricka - blåbärssoppa, vatten, sportdryck och bulle.

Efter att ha pratat lite med min man och tillika hejarklack, fortsatte jag mot Eldris. Kilometrarna efter första kontrollen är nästan helt och hållet utförsåkning och det var jäkligt skönt. Kilometrarna tickade på rätt snabbt och jag kände hoppet byggas upp inom mig. "Det kan nog gå, det här"...

Så halvvägs kände jag mig vid gott mod och tuffade på i lugnt tempo så gott det gick. Det var nästan helt sönderkörda spår som gjorde att man hela tiden fick parera de "sladdar" man fick. Så någon lunk kom jag aldrig in i utan fick kämpa på så gott jag kunde.

Efter ytterligare några kilometer kände jag av min ömma rygg rätt rejält. Ländryggen var värst, även om det ömmade ända upp i skulderbladen. Så när jag började närma mig Eldris bestämde jag mig för att lägga några minuter på att få massage.

Väl framme vid kontrollen åt och drack jag det som fanns, vatten, sportdryck, blåbärssoppa och bulle. Sedan gick jag för att få massage. Och jäklar, det gjorde underverk! Smärtan i ryggen försvann helt! Det var helt fantastiskt skönt att ge mig iväg efter det.

Men visst, jag var trött som fasen och körde den sista milen på ren vilja. När kilometerna kvar blev ensiffriga, började hoppet att tändas på nytt. Jag kämpade och kämpade och började tillslut närma mig Mora. Det var en RÄTT häftig känsla att köra in på upploppet, att se målskylten med "I fädernes spår" på kändes underbart. Jag hade pytteskinn på hela kroppen och tårar i ögonen när mitt namn lästes upp när jag åkte över mållinjen.

På det stora hela var det här en mycket STOR upplevelse, trots kassa spår och människor som får för sig att antingen GÅ sidledes nedför de stackars branta backarna, eller helt sonika tar av sig skidorna och går nedför...

Fasen, jag börjar bli slarvig... I måndags tränade jag styrketräning på lunchen och det har jag glömt att registrera.

Det var inte särskilt kul, men gjorde nog lite nytta. Jag hade läst att man kan få en "formtopp" genom att köra ett styrketräningspass några dagar innan loppet. Så jag testade det. Hur det gick, framkommer i nästa inlägg...

Solen sken och fåglarna kvittrade när jag gav mig ut på dagens stavgångspass. Jag gick själv idag och höll ett lite högre tempo än förra gången jag gick med stavar. Det var riktigt skönt  och jag lyckades hålla igång hela vägen, även om det var lite segt på slutet.

Enda minuset var att det är roligare att gå tillsammans med någon, så att man kan tjöta lite... :)

Läser på olika sajter om människor som är oroliga för om de ska klara Tjejvasan med "bara" 5 mil skidning i kroppen... Jag har 5 kilometer i min kropp... Hur fasen ska det gå???

Samtidigt får jag kommentarer från vänner som åkt "riktiga" Vasaloppet att jag kommer att klara det på ren vilja. Och det känns ju jätteskönt att höra! Men... jag har ju verkligen ingen teknik. Herre gud, jag har åkt 5 km de senaste 18-19 åren...!

Nåja, jag känner mig riktigt nervös, samtidigt som jag är förväntansfull. Håller jag mig bara frisk, ska jag göra mitt allra bästa i loppet. Om det sedan slutar med att jag inte hinner fram i tid, eller att jag får avbryta av någon anledning, så har jag ju i alla fall fått bra mycket mer allmän träning i kroppen än jag hade fått om jag inte anmält mig till loppet!

Jag har ju glömt att skriva om löppasset jag var ute på i måndags kväll!

Det var ett riktigt skönt pass där jag testade att springa i ett tempo som jag tror att jag skulle kunna hålla i en mil, fast jag bara sprang 5 km. Jag låg alltså på en del, men inte lika hårt som sist jag sprang. Trots det gick det här passet 30 sekunder snabbare än förra gången! Snacka om att dagsformen påverkar...

Eftersom det inte verkar komma någon snö innan det är dags för mig att köra Tjejvasan, gäller det att försöka hitta andra sätt att träna inför loppet. Idag har jag kört ett långt stavgångspass som var superskönt, följt av ett inte alls särskilt skönt rullskidspass.

Jag har alltid tyckt att stavgång verkar urlöjligt, men inser nu att det verkligen är träning för hela överkroppen också. Efter 1,5 timmes stavgående är jag rejält mör i stora delar av kroppen. Morgondagen kommer nog att bli tung... :)

För att få lite ytterligare träning som liknar skidåkning, körde jag en stunds rullskidor. Inte alls roligt utan bara vingligt. Jag har verkligen kass balans... Jag tycker inte att det känns som att man kommer någonstans alls på de där jäkla rullskidorna. Nä, det är verkligen inte min grej!

Jomen visst hade jag träningskläderna nedpackade under min resa till Gran Canaria... Och de låg fint nedpackade under heeeela långa veckan... Jag hade tänkt mig att ta en lång joggingtur längs med stranden, alternativt ett pass på gymmet. Men så blev icke fallet!

Men, vad fasen, semester är ju semester och det är väl alltid bra att ladda med en massa kolhydrater inför ett tufft lopp? För DET har jag i alla fall gjort.